In i dammet, in i Peru

Jag är ute på grusvägar mellan Huancayo och Cuzco. De leder mig över höga bergspass och ner i djupa dalar. På förmiddagen kan jag kämpa mig högt upp där snön faller och på eftermiddagen kan jag skaka mig ner i ett hett ökenlandskap. Klimatkontrasterna är otroliga och det är även landskapet. Dessvärre behöver jag mest hålla blicken på vägen där det mest är sand, grus och sten och varje gång en bil passerar lämnas jag kvar i ett moln av vägdamm.

Jag och cykeln kommer även ännu längre in i dammet då jag faller för första gången under hela resan. Sen gör jag det en andra, tredje och fjärde gång. Det blir dock inte mer än några skrubbsår och blåmärken på kroppen, som ändå mest är skitig. Under en sträcka duschar jag inte på fem dagar och min hud är täckt av en intorkad sörja av svett, solkräm och sand. Ibland bor jag på ställen där jag kan tvätta mig, men ibland får jag nöja mig med att pilla ur småflugor ur ögonen. Detta är nog mina smutsigaste och svåraste veckor.

När dammet har lagt sig från bilarna möter jag dem som färdas lika långsamt som jag. Traditionsklädda herdar vallar sina djur vid kullarna, uniformsklädda skolbarn går i klungor längs vägarna och uppklädda medborgare går till de nationella vallokalerna. Under vissa dagar ger bönderna mig pick-nick-potatis från deras skörd och under vissa kvällar ger de mig middag från sitt grönsaksland och en plats att sova på. När jag äter en trerätters frukost hos en familj frågar jag dem vad de tycker om livet här uppe vid bergsvägarna. De svarar att det både är hårt och härligt och efter mina veckor här på cykel, så kan jag bara hålla med.

Peace