Plantor i Peru

Jag lever så sunt här på det lilla hotellet, med nyttig mat, sköna promenader, energigivande yoga och lugn vila. Jag kan sitta med en kopp te med självplockad kamomill och beundra bergslivet framför mig. En morgon går bönderna och herdarna I samlad trupp med sina fladdrande kjolar och höga hattar for att plantera träd uppe på kullen. Människorna här uppe i Anderna tycks vara så ansvarsfulla. De lever nära naturen i ett direkt beroendeförhållande, som kräver att de ger tillbaka. Att de planterar nytt, när de har huggit ner. Som förbipasserande hugger jag mest sönder träden i vedbitar och flisor innan jag bränner upp dem. Visst värmer de så skönt framför brasan och inne i bastun, men samtidigt går mitt trädansvar upp I rök.

Jag försöker kompensera mitt rofferi med att odla grönsaker och örter till dem som kommer efter mig. Jag sår små rader med broccoli och blomkål, rädisor och rödbetor. Det är väldigt tillfredsställande. Att stå på knä vid rabatten med jord under naglarna och gummistövlar på fötterna, att försöka få något att växa. Jag tänker att jag vill bli bonde en vacker dag och likt mina grannar har uppe i bergen, kunna så och skapa mat.

En dag åker jag över till andra sidan av bergskedjan till den forna staden Chavin med min amerikanska kollega. Hon har varit där förut och deltagit i traditionella växtceremonier.  San Pedro-kaktusen är en hallucinogen planta som växer där bland ruinerna och enligt min kollega visade den henne världens komplexitet, med all dess energi som sammanbinder och skapar allt. Jag vågar inte dricka den där komplexitets-kaktusen, men jag kan med mitt förstånd se hur allt hänger samman och bildar en enhet, ett ekosystem. Och när jag sitter ner med min kopp kamomillte har uppe i Anderna, berättar även alla mina känslor och sinnen för mig att naturen är vacker och värdefull om vi låter den växa.

Peace