Fjärilarna och jag

Jag har sett miljontals fjärilar. De var så många att de täckte trädens stammar och tyngde ner deras grenar, sittandes tätt intill varandra med hopfällda vingar i rött och brunt. Ibland rasslade det till i grenarna och en svärm av vingar virvlade runt som höstlöv omkring mig och mitt saliga leende. Jag och fjärilarna har rest samma sträcka, då de migrerar från regionen runt den amerikansk-kanadensiska gränsen för att tillbringa början av året i centrala Mexiko.

Jag och cykeln är dock inte lika lätta som fjärilarna här i bergen utan jag har känt mig dränerad på energi. En uppförsbacke kan pågå i timmar, vända tvärt nedåt i några minuter för att sedan fortsätta uppför igen. Jag har valt de små och slingriga vägarna. De tar en evinnerlig tid och letar sig högt upp där luften är både tunnare och kallare. En backe slutar på 2 800 höjdmeter. Jag är överhettad av sol och slit, men när jag vänder neråt kyls jag ner av en kall vind som blåser genom kläder blöta av svett.

Den omväxlande känslan av kallt och varmt slår mig även i en av dalarna i samhället Valle de Bravo. Jag blir sjuk, töms på all mat och ligger i feberfrossa. Efter några ynkliga dagar har jag slutligen ätit upp mig och fortsätter upp och ned för backarna. Ibland känner jag mig lika svag på vägarna som när jag låg sjuk på hotellsängen. Men det är ändå något väldigt tilldragande med bergen. De är så vackra och väldiga att de är värda all ansträngning. Och det där saliga leendet syns ofta i mitt svettiga ansikte mellan trötta andetag.

Ingen vet egentligen varför de där miljontals fjärilarna flyger hit varje år, men de kanske är precis lika bergatagna som jag är.

Peace

Kommentarer

1. Sofie torsdag 25 februari 2010, kl. 14:43

   Vad du sliter och kämpar,men glöm inte att ta det lugnt. Får inte bli allvarligt sjuk där borta, då kommer vi och hämtar dig. Vad intressant med alla fjärilarna.

   Heja Hanna!
   /Sofie
2. Aurora måndag 8 mars 2010, kl. 14:51

   Hej, om du cyklar pa lite snabbare sa kan vi traffas i Quito.
3. hanna fredag 12 mars 2010, kl. 23:00

   Tack vad du är fin Sofie. Jag är nu kry, men är tyvärr inte så stark och snabb att jag hinner till Quito innan Aurora har flyttat därifrån.
4. Anna S fredag 7 maj 2010, kl. 02:49

   åh, så fint! ser ditt saliga leende bland förtrollande berg och fladdrande vingar!
   Bra att du var i ett samhälle när du blev sjuk…hoppas du inte kände dig alltför ensam. kram kram