We ride through Argentinian and Chilean parts of Patagonia together. I do not feel as questioned when I am cycling with two other women but still some people ask if we are cycling alone, even if we are three people. As if company only counts if it is male.  As if women do not matter as much, even if the friends beside me have more endurance and abilities then most men I have met on the road. There are however many examples here where women are both respected and represented. Both countries either have or have had a female president, but many traditional gender ideas remain. A cycling woman is not expected to fix her own puncture and a cycling man is not expected to fix his own dinner.

We meet several other female cyclists, but none that travels without a man. I feel strong within my cycling crew and am enjoying the solidarity and sisterhood. We have a wonderful time together on the roads of Patagonia. The landscape is incredible, with mountains, lakes and forests. Condors are flying in the sky and dolphins are playing in the water. Carretera Austral has been called the most beautiful road in the world and it looks even more beautiful with my friends on it. In their company it is easy to reclaim the road and to feel as if it belongs to us all, to both men and women. When my friends eventually leave to return to Sweden they also leave a lot of strength and self-esteem with me, so that I can continue to cycle on my own.

Peace

Vi reser genom argentinska och chilenska delar av Patagonien tillsammans. Jag är inte lika ifrågasatt nu när jag cyklar med två andra kvinnor men ändå får vi frågan om vi är ensamma, trots att vi är tre. Som att sällskapet inte riktigt räknas om det inte utgörs av män, även om mina vänner bredvid är de mest tåliga och handlingskraftiga personer som jag har cyklat med. Det finns dock många exempel på att kvinnor både räknas och representeras här i Argentina och Chile, som bägge är länder som har eller har haft kvinnliga presidenter. Fast många fördomar och förväntningar om vad som är manligt och kvinnligt består. En cyklande kvinna förväntas inte kunna laga någon punktering och en cyklande man förväntas inte kunna laga någon middag.

Vi möter flera andra kvinnliga långdistanscyklister, men inga andra som reser utan män. Jag känner mig stark i mitt cykelsällskap och njuter av samhörighet och systerskap. Vi har en underbar tid tillsammans på vägarna genom Patagonien. Naturen är otroligt vacker med bergslandskap, sjöregioner och regnskog. Den slingriga Carretera Austral har kallats den vackraste vägen i världen. Den blir ännu vackrare när jag ser mina fina vänner cykla här i gruset, småpratandes, sjungandes och skrattandes. Tillsammans med dem är det lätt att ta för sig av hela härligheten. Det känns självklart att vi ska cykla här. Och när de slutligen lämnar mig för att återvända till Sverige, så lämnar de kvar massor av styrka och självförtroende för att jag ska fortsätta cykla vidare själv.

Peace

Some stages are hard, but they feel easier together. We pedal against the strong wind together, we camp in the pouring rain together and we breathe through the volcanic ash together. There is no real hardship when you have friendship. We can act as wind shelter for each other by cycling close ahead, we can gather in the tent while the rain is pounding down on it and we can wear surgical masks against the ash in the air without feeling odd.

Our trio is expanding and decreasing along the way. Other cyclists from Sweden, Austria, Switzerland, Spain and Turkey join the group and brighten up our biking days and camping nights. We meet more and more long distance cyclists and it is empowering to talk to those who share our path. But all of those new meetings and reunions consequently lead to many goodbyes.  And they are so much harder to face then all the wind, rain and ash combined. So, eventually we part, but two Swedish friends still remain. I am truly looking forward to continuing cycling with them and hope that the others will be there somewhere on the road ahead.

Peace

Vissa etapper är tuffare. Vi trampar i motvind tillsammans, vi tältar i ösregn tillsammans och vi tar oss genom vulkanaska tillsammans. Det känns lättare att göra det tillsammans. Man kan kura ihop sig när regnet smattrar på tältduken ovanför, man kan agera vindskydd åt varandra cyklandes tätt intill och man kan bära operationsmasker mot askan i luften utan att känna sig udda.

Vår trio omvandlas och utökas. Cyklister från Sverige, Schweiz, Österrike, Spanien och Turkiet ansluter sig till vår trupp och förgyller våra cykeldagar och lägerkvällar. Vi möter fler och fler långfärdscyklister som trampar norrut och det är stärkande att samtala med alla dem som finns i samma sammanhang som oss. Men alla dessa möten och återseenden innebär även en del farväl. Och de är jobbigare att ta sig igenom än all vind, regn och aska som vi har utstått tillsammans. Tillslut splittras vi, tillslut skingras vi. Kvar är nu jag och två svenska vänner hemifrån. Jag ser verkligen fram emot att  fortsätta cykla med dem och hoppas att alla de andra finns där någonstans längre fram på vägen.

Peace

My attraction is strong and I join a climbing expedition. There are thirteen others that are just as enchanted by the mountain as I. We hike around and above Base Camp together, where we are acclimatizing and accustoming ourselves to the altitude. The situation is getting more and more extreme and I love it all the more. We carry our heavy equipment in sets to Camp One, we get stranded in our tents during stormy winds in Camp Two and eventually reach the bitter cold nights in Camp Three. We wake up here on summit day, from now on everything is serious. We start climbing before dawn, past the morning and into the afternoon. My breath quickens and is many times faster than my steps. Suddenly it is hard to continue further, because Aconcagua is in my body.

I am a hundred meters below the summit and I have symptoms of severe altitude sickness. Still, I try to reach even higher. I slip with my crampons on the snow and I grope with my mittens on the rock. I fall and I fumble. I feel drunk. Like an alcoholic who is trying to crawl herself into a bar, even if she keeps being refused. My guide tells me that it is over and I try to convince him that it is not. He is however right and I have to turn around. The altitude sickness eases as I reach lower elevation. The air is easier to breath, everything else feels harder. It is hard to realize that my ambition exceeds my ability. That this mountain, that I have longed for, is not going to let me near. It is hard to continue down, because Aconcagua is in my heart.

Peace

Jag ansluter mig till en klätterexpedition, jag kan inte låta bli. Där finns tretton andra som är precis lika bergatagna som jag. Tillsammans går vi i samlad trupp upp till baslägret. Därifrån acklimatiserar vi oss långsamt genom att dagligen treva oss uppåt bergsväggarna för att sedan återvända. Situationen blir mer och mer extrem och jag älskar den desto mer. Vi bär upp vår tunga packning i omgångar till läger ett, vi blir strandsatta i våra tält under tredagarsvindar i läger två och når slutligen den bittra nattkylan i läger tre.  Sedan vaknar vi upp till toppdagen.  Härifrån är allt mycket allvarligare. Vi vandrar uppåt innan gryningen, förbi morgonen och in i eftermiddagen. Mina andetag ökar och är flera gånger snabbare än mina steg. Plötsligt är det svårt att fortsätta uppåt, för nu är min kropp uppfylld av Aconcagua.

Jag är ungefär hundra höjdmeter från toppen och har fått symptom av höjdsjuka. Ändå försöker jag ta mig längre upp. Jag slinter med stegjärnen på snö, jag famlar med dunvantarna på sten. Jag snavar och slöddrar. Det är som om jag vore full. Som en alkoholist som försöker kravla sig in i en bar även om jag precis har blivit portad. Min guide säger att det tar slut här, jag försöker övertala honom om motsatsen. Han har såklart rätt och jag vänder om. Höjdsjukan släpper när jag når lägre höjder. Luften blir lättare att andas, annars känns allt tyngre. Det är tungt att inse att min ambition överstiger min förmåga. Att detta berg som jag har trånat efter inte kommer låta mig komma upp. Det är svårt att fortsätta neråt, för nu är mitt hjärta uppfyllt av Aconcagua.

Peace

The Chilean government has given certain guarantees and has promised some improvements, but the students demand for free education has not been met. They have gathered nationwide in an attempt to decrease the differences between those who can and who cannot afford quality education, in a nation where the socioeconomic differences are already wide. The resistance that they are subjected to seems to be inherited from previous military dictatorships. In Valparaiso I meet a Swedish documentary filmmaker who recently was at a high school when it was charged by the police force. He describes the assaults committed in there as torture.

In the same city, I am staying with a man who is teaching mathematics at one of the universities. He says that he supports the students, even if it means that he has not been able to earn an income since May. As I am leaving the city he is however returning to work, after a vote at his university, where the students have decided to resume their studies. They are ending the strike because they want to receive and achieve knowledge, others continue the strike for the same reason. Some students continue the protest with hopes of a future education system for all the young people of Chile.

My acclimatization to altitude is diminished after two months at sea level, but I move east to cross the Andes anyway. The student movement is also diminished but not destroyed, it continues to struggle even if their mountain seems even higher than before.

Peace

Den chilenska regeringen har gett garantier och lovat förbättringar i skolsytemet, men det krav som studentrörelsen har på fri utbildning har inte gått igenom. Studenterna har gått samman för att minska skillnaderna mellan dem som kan och dem som inte kan betala för sin lektionstid och framtid. Det våldsamma motstånd de möter tycks vara nedärvt från landets tidigare militärdiktaturer. I Valparaiso träffar jag en svensk dokumentärfilmare som nyligen var med när en gymnasieskola stormades av polismakten. Han beskriver övergreppen som tortyrliknande.

I samma stad bor jag hos en matematiklärare från ett av universiteten.  Han säger att han stödjer studenterna, även om det har inneburit att han inte har kunnat lönearbeta sedan maj.  Samtidigt som jag rör mig bort från staden kan han dock röra sig tillbaka till föreläsningssalarna, efter en omröstning där studenterna på hans universitet har valt att återuppta studierna. De avslutar strejken för att de vill ha kunskap, andra fortsätter strejken av samma anledning. Så vissa studenter fortsätter protestera, ockupera och argumentera i hopp om ett fritt utbildningssystem som är till för alla Chiles unga.

Efter två månader på havsnivå är min bergsacklimatisering försvagad, men jag rör mig ändå österut för att korsa Anderna. Studentrörelsen är också försvagad, men fortsätter att kämpa även om deras berg tycks vara högre än tidigare.

Peace

In some areas, the ground is covered in purples, pinks and yellows. They are wild flowers that have not grown here in years, but after a long rainy season even the desert has turned into a field of spring flowers. It is lovely to see small scorpions run around the flower stalks and see flower pedals spread amongst the cactus thorns. There are so many areas that feels far from dry. I arrive inVicuña and a valley of vineyards where the national drink is made, in Valle del Encanto there is a rock area with pictograms from ancient civilizations and in Termas de Socos is the mineral spring with water that  is sold everywhere in the country.

In other parts there is only desert. I sometimes see shining sci-fi-buildings on the top of the hills, which turns out to be astronomy observatories. Due to the Atacama desert being the driest one on earth, it also has the clearest skies. The stars create a bright map during the night, with the Milky Way sweeping across the sky as a winter street. When I am visiting one of the observatories I see nebulas, galaxies and planets through the telescope, but it is when I sit outside of my tent that I really can admire the universe. It feels grand du sit out there in the dark desert and view a starlit sky with lots of dots of light. I enjoy it here, in the driest of deserts with winter streets and spring fields.

Peace

På några ställen färgas marken lila, gul och rosa. Det är vildblommor som inte har växt här på flera år, men efter en ovanligt lång regnsäsong har till och med öknen förvandlats till en sommaräng. Det är så fint att se små skorpioner springa runt bland blomstjälkar och se spröda blomblad slå ut bland kaktustaggar. Omgivningen känns inte alls torr. I dalen vid Vicuña odlas druvor för nationaldrycken Pisco, vid Valle del Encanto finns lämningar från forna civilisationer och vid Termas de Socos finns källvattnet som säljs i hela landet.

Vissa dagar ser jag blänkande sci-fi-byggnader uppe på ökenbergens toppar som visar sig vara astronomi observatorier. Eftersom Atacamaöknen är världens torraste har den även den klaraste himlen. På nätterna är stjärnkartan tindrande skarp, med en tydlig vintergata som avtecknar sig mot det svarta djupet. När jag besöker ett observatorium kan jag se nebulosor, galaxer och planeter genom teleskopet, men det är sittandes utanför mitt tält i öknen som jag verkligen kan betrakta universum. Det känns stort att sitta där ute i ingenting och blicka upp mot en stjärnhimmel med massor av ljuspunkter. Jag gillar att vara här, i den torraste öken där det både finns vintergator och sommarängar.

Peace