I meet many fellow cycling tourers with the same destination as me. It is a fine feeling to unite on this last stretch of land. We all carry different emotions with us to the end and I feel them all. Joy for everything I have experienced, nostalgia for everything I have left behind, pride for everything I have accomplished, gratitude to everybody I have met, sadness for everything that will end and eagerness to see everybody at home. I carry all of these emotions as I am reaching the end of America and end of the all.

The plains of Tierra del Fuego narrow down between the Pacific and Atlantic Ocean. I ride between the two oceans and over the final mountain pass. Soon the outlines of Ushuaia appears by the southern coast of the continent. I never knew that I could reach this far. Now I want to reach a little bit further. A dirt road replaces the paved streets in the outskirts of the city and I continue to pedal to a national park. The last kilometers through the forest feels like raw energy. When there is no more landmass I instinctively ride up on a wooden walkway that leads out to sea. Eventually I have to stop. The road has come to an end and I am happy that I chose to ride it.

Peace

Här i Eldslandet möter jag många andra långfärdscyklister som har samma mål som jag. Det känns fint att förenas här på den sista sträckan av land. Vi bär alla på olika känslor över att snart nå vår destination. Jag bär på dem alla. Glädje över allt jag har upplevt, vemod för allt jag har lämnat, stolthet över allt jag har presterat, tacksamhet för alla jag har träffat, ledsamhet över att allt snart är över och iver inför att återse alla därhemma. Jag bär med mig denna känslosamling till änden på Amerika och änden på allt.

Eldslandets slätter smalnar av mellan Stilla Havet och Atlanten. Jag cyklar mellan de två oceanerna och över det sista bergspasset. Snart syns Usahuaias byggnader som sprider ut sig vid kontinentens sydspets. Jag visste inte att jag kunde nå så här långt. Nu vill jag bara lite längre. En grusväg ersätter de asfalterade gatorna vid stadens södra utkant och jag fortsätter trampa vidare på den genom en nationalpark. De sista kilometrarna genom skogen känns som ren energi. När landmassan tar slut svänger jag instinktivt upp på en gångbrygga ut mot havet och följer den tills det inte går att cykla mer. Sen stannar jag. Vägen är slut och jag är lycklig över att jag valde den.

Peace

When the rain stops and the sky clears I can see all the snow up above on the mountains, with shining glaciers that trickle down into crashing rivers. All this water is planned to be used as clean energy for the country and its capital. Hydropower is renewable and therefor usable in the effort of reducing global warming, but it will also change the local environment. The resistance against the building of dams is visible in the villages and is manifested with stickers on the cars, with posters in the windows, with graffiti on the walls and on billboards on the road. Patagonia Sin Represas, Patagonia without dams, is the anti-dam-slogan as well as the name of the anti-dam-movement. One of the environmental activists tells me that they are worried about the environmental and social damages. The energy and electricity will additionally be transported far away from the people who are getting their forests and farmlands flooded. But even in Santiago, on the other side of the planned transmission line, voices have been raised in protests about the building of dams.

Here, in this forceful landscape of water, there is a conflict between the global climate and the local environment. It is unfortunate that they should be in opposition against one another. When I see pieces of enormous glaciers fall into the lakes of Patagonia I am reminded that the glaciers here are shrinking at an alarming rate. Simultaneously I find it sad to imagine theses lakes to be dammed and doomed. I hope that the politicians, the companies, the activists and the locals will find an entirely green solution, where we don’t have to sacrifice the environment to save the climate.

Peace

När regnet slutar och himlen klarnar ser jag all snö uppe på bergen och de glänsande glaciärer som rinner ner i forsande floder. Allt detta vatten planeras att användas till renare energi för landet, men det riskerar att smutsa ner regionen. Eftersom vattenkraft är förnyelsebart är det även användbart för att minska klimatförändringarna, men kommer förändra och troligen förstöra landskapet här. Motståndet mot dammbygget är synbart i byarna och markeras med klistermärken på bilarna, banderoller i fönstren, graffitti på fasaderna och skyltar längs vägarna. Patagonia Sin Represas, Patagonien utan dammar, är slagordet som syns överallt. När jag pratar med en av miljöaktivisterna säger han att de är oroliga för att både naturen och kulturen kommer att skadas. Energin och elen ska dessutom ledas till huvudstaden och användas långt bort från dem som kan få sin skog och mark översvämmade. Men även i Santiago, vid den andra änden av de tilltänkta elledningarna, har rösterna höjts under flera demonstrationer mot dammarna.

Här i detta kraftfulla vattenlandskap finns en konflikt mellan det globala klimatet och den lokala miljön. Det är olyckligt att de ska ställas emot varandra. När jag ser enorma glaciärer bitvis rasa ner i Patagoniens sjöar påminns jag om att glaciärerna här smälter i en skrämmande fart, samtidigt är det obehagligt att föreställa mig att dessa sjöar kan fördammas och förstöras. Jag hoppas att det går att hitta andra helt miljövänliga vägar, där vi inte behöver offra naturen för klimatets skull.

Peace

We ride through Argentinian and Chilean parts of Patagonia together. I do not feel as questioned when I am cycling with two other women but still some people ask if we are cycling alone, even if we are three people. As if company only counts if it is male.  As if women do not matter as much, even if the friends beside me have more endurance and abilities then most men I have met on the road. There are however many examples here where women are both respected and represented. Both countries either have or have had a female president, but many traditional gender ideas remain. A cycling woman is not expected to fix her own puncture and a cycling man is not expected to fix his own dinner.

We meet several other female cyclists, but none that travels without a man. I feel strong within my cycling crew and am enjoying the solidarity and sisterhood. We have a wonderful time together on the roads of Patagonia. The landscape is incredible, with mountains, lakes and forests. Condors are flying in the sky and dolphins are playing in the water. Carretera Austral has been called the most beautiful road in the world and it looks even more beautiful with my friends on it. In their company it is easy to reclaim the road and to feel as if it belongs to us all, to both men and women. When my friends eventually leave to return to Sweden they also leave a lot of strength and self-esteem with me, so that I can continue to cycle on my own.

Peace

Vi reser genom argentinska och chilenska delar av Patagonien tillsammans. Jag är inte lika ifrågasatt nu när jag cyklar med två andra kvinnor men ändå får vi frågan om vi är ensamma, trots att vi är tre. Som att sällskapet inte riktigt räknas om det inte utgörs av män, även om mina vänner bredvid är de mest tåliga och handlingskraftiga personer som jag har cyklat med. Det finns dock många exempel på att kvinnor både räknas och representeras här i Argentina och Chile, som bägge är länder som har eller har haft kvinnliga presidenter. Fast många fördomar och förväntningar om vad som är manligt och kvinnligt består. En cyklande kvinna förväntas inte kunna laga någon punktering och en cyklande man förväntas inte kunna laga någon middag.

Vi möter flera andra kvinnliga långdistanscyklister, men inga andra som reser utan män. Jag känner mig stark i mitt cykelsällskap och njuter av samhörighet och systerskap. Vi har en underbar tid tillsammans på vägarna genom Patagonien. Naturen är otroligt vacker med bergslandskap, sjöregioner och regnskog. Den slingriga Carretera Austral har kallats den vackraste vägen i världen. Den blir ännu vackrare när jag ser mina fina vänner cykla här i gruset, småpratandes, sjungandes och skrattandes. Tillsammans med dem är det lätt att ta för sig av hela härligheten. Det känns självklart att vi ska cykla här. Och när de slutligen lämnar mig för att återvända till Sverige, så lämnar de kvar massor av styrka och självförtroende för att jag ska fortsätta cykla vidare själv.

Peace

Some stages are hard, but they feel easier together. We pedal against the strong wind together, we camp in the pouring rain together and we breathe through the volcanic ash together. There is no real hardship when you have friendship. We can act as wind shelter for each other by cycling close ahead, we can gather in the tent while the rain is pounding down on it and we can wear surgical masks against the ash in the air without feeling odd.

Our trio is expanding and decreasing along the way. Other cyclists from Sweden, Austria, Switzerland, Spain and Turkey join the group and brighten up our biking days and camping nights. We meet more and more long distance cyclists and it is empowering to talk to those who share our path. But all of those new meetings and reunions consequently lead to many goodbyes.  And they are so much harder to face then all the wind, rain and ash combined. So, eventually we part, but two Swedish friends still remain. I am truly looking forward to continuing cycling with them and hope that the others will be there somewhere on the road ahead.

Peace

Vissa etapper är tuffare. Vi trampar i motvind tillsammans, vi tältar i ösregn tillsammans och vi tar oss genom vulkanaska tillsammans. Det känns lättare att göra det tillsammans. Man kan kura ihop sig när regnet smattrar på tältduken ovanför, man kan agera vindskydd åt varandra cyklandes tätt intill och man kan bära operationsmasker mot askan i luften utan att känna sig udda.

Vår trio omvandlas och utökas. Cyklister från Sverige, Schweiz, Österrike, Spanien och Turkiet ansluter sig till vår trupp och förgyller våra cykeldagar och lägerkvällar. Vi möter fler och fler långfärdscyklister som trampar norrut och det är stärkande att samtala med alla dem som finns i samma sammanhang som oss. Men alla dessa möten och återseenden innebär även en del farväl. Och de är jobbigare att ta sig igenom än all vind, regn och aska som vi har utstått tillsammans. Tillslut splittras vi, tillslut skingras vi. Kvar är nu jag och två svenska vänner hemifrån. Jag ser verkligen fram emot att  fortsätta cykla med dem och hoppas att alla de andra finns där någonstans längre fram på vägen.

Peace

My attraction is strong and I join a climbing expedition. There are thirteen others that are just as enchanted by the mountain as I. We hike around and above Base Camp together, where we are acclimatizing and accustoming ourselves to the altitude. The situation is getting more and more extreme and I love it all the more. We carry our heavy equipment in sets to Camp One, we get stranded in our tents during stormy winds in Camp Two and eventually reach the bitter cold nights in Camp Three. We wake up here on summit day, from now on everything is serious. We start climbing before dawn, past the morning and into the afternoon. My breath quickens and is many times faster than my steps. Suddenly it is hard to continue further, because Aconcagua is in my body.

I am a hundred meters below the summit and I have symptoms of severe altitude sickness. Still, I try to reach even higher. I slip with my crampons on the snow and I grope with my mittens on the rock. I fall and I fumble. I feel drunk. Like an alcoholic who is trying to crawl herself into a bar, even if she keeps being refused. My guide tells me that it is over and I try to convince him that it is not. He is however right and I have to turn around. The altitude sickness eases as I reach lower elevation. The air is easier to breath, everything else feels harder. It is hard to realize that my ambition exceeds my ability. That this mountain, that I have longed for, is not going to let me near. It is hard to continue down, because Aconcagua is in my heart.

Peace

Jag ansluter mig till en klätterexpedition, jag kan inte låta bli. Där finns tretton andra som är precis lika bergatagna som jag. Tillsammans går vi i samlad trupp upp till baslägret. Därifrån acklimatiserar vi oss långsamt genom att dagligen treva oss uppåt bergsväggarna för att sedan återvända. Situationen blir mer och mer extrem och jag älskar den desto mer. Vi bär upp vår tunga packning i omgångar till läger ett, vi blir strandsatta i våra tält under tredagarsvindar i läger två och når slutligen den bittra nattkylan i läger tre.  Sedan vaknar vi upp till toppdagen.  Härifrån är allt mycket allvarligare. Vi vandrar uppåt innan gryningen, förbi morgonen och in i eftermiddagen. Mina andetag ökar och är flera gånger snabbare än mina steg. Plötsligt är det svårt att fortsätta uppåt, för nu är min kropp uppfylld av Aconcagua.

Jag är ungefär hundra höjdmeter från toppen och har fått symptom av höjdsjuka. Ändå försöker jag ta mig längre upp. Jag slinter med stegjärnen på snö, jag famlar med dunvantarna på sten. Jag snavar och slöddrar. Det är som om jag vore full. Som en alkoholist som försöker kravla sig in i en bar även om jag precis har blivit portad. Min guide säger att det tar slut här, jag försöker övertala honom om motsatsen. Han har såklart rätt och jag vänder om. Höjdsjukan släpper när jag når lägre höjder. Luften blir lättare att andas, annars känns allt tyngre. Det är tungt att inse att min ambition överstiger min förmåga. Att detta berg som jag har trånat efter inte kommer låta mig komma upp. Det är svårt att fortsätta neråt, för nu är mitt hjärta uppfyllt av Aconcagua.

Peace