Aconcagua i mitt hjärta
Jag korsar den Andinska bergskedjan och jag korsar den Argentinska gränsen. Framför mig ligger ett vackert bergslandskap där Aconcaguas topp reser sig högst av alla. Detta berg dominerar inte bara denna lilla bit av Argentina, utan detta berg är det högsta i hela Amerika. På sina 6 962 meter är hon den som kan blicka ut över hela kontinenten och jag vill stå där uppe och göra detsamma. Lilla jag dras till denna stora koloss. Jag är så attraherad och vill så gärna komma närmare. Det är svårt att fortsätta förbi, för nu är mitt huvud uppfyllt av Aconcagua.
Jag ansluter mig till en klätterexpedition, jag kan inte låta bli. Där finns tretton andra som är precis lika bergatagna som jag. Tillsammans går vi i samlad trupp upp till baslägret. Därifrån acklimatiserar vi oss långsamt genom att dagligen treva oss uppåt bergsväggarna för att sedan återvända. Situationen blir mer och mer extrem och jag älskar den desto mer. Vi bär upp vår tunga packning i omgångar till läger ett, vi blir strandsatta i våra tält under tredagarsvindar i läger två och når slutligen den bittra nattkylan i läger tre. Sedan vaknar vi upp till toppdagen. Härifrån är allt mycket allvarligare. Vi vandrar uppåt innan gryningen, förbi morgonen och in i eftermiddagen. Mina andetag ökar och är flera gånger snabbare än mina steg. Plötsligt är det svårt att fortsätta uppåt, för nu är min kropp uppfylld av Aconcagua.
Jag är ungefär hundra höjdmeter från toppen och har fått symptom av höjdsjuka. Ändå försöker jag ta mig längre upp. Jag slinter med stegjärnen på snö, jag famlar med dunvantarna på sten. Jag snavar och slöddrar. Det är som om jag vore full. Som en alkoholist som försöker kravla sig in i en bar även om jag precis har blivit portad. Min guide säger att det tar slut här, jag försöker övertala honom om motsatsen. Han har såklart rätt och jag vänder om. Höjdsjukan släpper när jag når lägre höjder. Luften blir lättare att andas, annars känns allt tyngre. Det är tungt att inse att min ambition överstiger min förmåga. Att detta berg som jag har trånat efter inte kommer låta mig komma upp. Det är svårt att fortsätta neråt, för nu är mitt hjärta uppfyllt av Aconcagua.
Peace
Har till och med du begränsningar? En svindlande tanke… ;) Jag tror inte att vi kommer att ge oss på en bestigning av Amerikas tak men jag är sugen på att nosa lite kring kanten i alla fall. Och vem vet, kanske vi får tillfälle att ses över ett glas vin också om ett par veckor, även om vår timing är lite off.
Kram!
Ja, kom och drick vin med mig. Jag lämnar Mendoza nu och kommer cykla mellan vingårdarna ner till bergen och Bariloche. Hade varit superkul om ni kunde komma förbi.
Kramar
Hej Hanna!
Från oss alla, till er alla i Patagonien, önskar vi en riktigt GOD JUL med massor av värmande julkramar.
JIM
Tack de värmer, skickar massor av julkramar ända tillbaka till Sverige.
Hej Hanna Grattis på Namnsdagen från ett blåsigt Gotland.
Vad gulligt av er att gratta. Hoppas att vinden lugnar ner sig och att ni får fint väder under resten av 2012. Själv söker jag mig ner mot blåsigare trakter i Patagonien.
Lyssnade precis på ditt repotage på P3 planet från Aconcagua. Jag var också där i december 2011 och tvingades vända några hundra höjdmeter från toppen. Förstår precis hur du kände, detta var precis vad jag behövde just nu. Tack!
Hej Amanda och tack för din kommentar. Visst var det svårt att vända om men jag hoppas att du liksom jag har fina minnen från berget, även om vi inte nådde toppen denna gång.
Radioreportaget finns att lyssna på i två delar i på P3 Planets hemsida.