Klicka här för att läsa äldre inlägg

I den sydvästra delen av Bolivia går det inga vägar. De fordon som söker sig ut dit har spårat upp stigar i ett underlag av salt, sand och sten. Jag ska följa de spåren och bilda mina egna med smala cykeldäck som inte är gjorda för tuff terräng. Jag vet inte ens om jag är gjord för tuff terräng. För att klara mig ute i det vilda landskapet behöver jag drygt två veckors proviant som jag packar på mig tillsammans med andra förberedelser och mycket förväntan.

När vägen tar slut ser det ut som om världen tar slut. Jag trampar vidare ut i en saltöken där allt bara är vitt. Det är som ett platt och evigt snölandskap som aldrig smälter. Det är så tyst, det finns inget liv. Tillslut når jag dock en oas mitt ute i allt det vita, där jag möter ett väderbitet nordamerikanskt par som också är på väg till vildare trakter. Vi fortsätter tillsammans till en sandig och stenig värld. Vi passerar vulkanområden, ökenlandskap och laguner i rött, grönt och blått. Skaror av flamingos spatserar i vattnet, andinska lamadjur strövar i horisonten och en bergsräv smyger runt bland kullarna. Det är väldigt vilt, vackert och välbevarat.

Vår cykelstil är också vild. Vinden får oss att fara fram och tillbaka. När vindstyrkan däremot pressas mot oss rör vi oss knappt alls. Vi pressar tillbaka på cyklar som är tyngre än vanligt, på en höjd som är högre än vanligt. Vissa sträckor går det inte att trampa alls och vi får putta och dra cyklarna genom sand eller över sten innan vi somnar utmattade i tält som stelnar av frost. Vi kan frysa i bitter kyla under natten för att sedan tina upp i en härligt varm källa dagen därpå. Naturen verkar ibland som vår motståndare och ibland som vår medhjälpare. Detsamma gäller för oss, vi kan verka med eller mot naturen. Här ute är vår påverkan på varandra påtaglig då vi är så sköra. Samtidigt som jag har satt spår i den vilda marken med mina cykeldäck så har vildmarken satt spår i mig och när vi slutligen når civilisationen ser jag lika väderbiten ut som mina nordamerikanska följeslagare.

Peace

/Hanna

Kommentarer

  1. Angelica & Torbjörn torsdag 15 september 2011, kl. 04:40

    Det låter härligt och lite läskigt, som de flesta av dina cykelhistorier gör. Tittade in här för att gratulera på 2-årscykeldagen! Fantastiskt jobbat! Och: vi saknar dig.
    Stor kram

  2. Bosse torsdag 15 september 2011, kl. 11:17

    Vet inte om jag håller med A&T om att det låter härligt, däremot instämmer jag med att det låter läskigt!! Oh my God, har du cyklat i 2 år, FANTASTISKT!!!!!!! Hoppas få se dig här på “farmen” nästa sommar. Stoooora kramar från oss alla.

  3. hanna torsdag 15 september 2011, kl. 13:26

    Tack för gratulationerna, tiden bara cyklar iväg.

    Jag håller med om att det var härligt, det var också jobbigt, läskigt var det bara innan. Jag hade fint sällskap och dessutom fanns det en och annan turist-jeep som körde förbi ibland, så om det hade varit några problem så kunde vi nog ha liftat tillbaka till civilisationen.

    Saknar er alla och vill både besöka det heminredda kapellet i Havravik och den bästa farmen i Burgsvik när jag kommer hem.

    Kramar

  4. Anna N måndag 3 oktober 2011, kl. 08:09

    Helt underbart Hanna, och grattis på jubileet! Jag hoppas att få dela en del äventyr med dig i december, om än inte så vilda, eller möjligen lika vilda fast på ett annat sätt.
    Kram!

  5. hanna torsdag 6 oktober 2011, kl. 14:55

    Visst ska vi ha vilda decemberäventyr tillsammans Anna, och med andra Anna. Längtar tills dess.

Kommentera