Klicka här för att läsa äldre inlägg

En kopp koka-te ur termosen smakar bra, min vattenflaska har frusit till is så jag är tacksam över termosen och dess varma innehåll. Mina fötter är tunga och mina andetag ännu tyngre. I mörkret kan jag se ljuset av min egen pannlampa, alla stjärnor där uppe och stadens ljus långt där nere. Det är en väldigt tidig morgon i Bolivia och jag befinner mig  i snön, med stegjärn på fötterna och isyxa i hand, i ett försök att bestiga berget Huyana Potosi. Jag fortsätter uppåt och känner att höjdhuvudvärken har lättat något. Tillslut går solen upp på himlen och jag går upp på toppen. Jag är så svag, men det känns härligt att nå nya höjder.

Några koppar te senare har jag cyklat söderut på landets högplatå där kvällsvindarna nästan blåser lika kalla som uppe på berget. Här i Oruro-regionen föddes en gång en pojke från ursprungsbefolkningen som sedan blev president för hela folket. Evo Morales är den forna koka-odlaren som nu försvarar landets grödor internationellt. Globalt sett är kokabladen narkotika, lokalt sett är de tradition. När jag tittar ner på de små gröna bladen som flyter runt i min tekopp ser de väldigt annorlunda ut från det vita kokainpulver som missbrukas i Nordamerika och Europa.

Efter ännu fler koppar har jag nått staden Potosi där jag går djupt in i den historiska gruvan där silverutvinningen har fortsatt sedan koloniala tider. Där sliter gruvarbetare bort sin ungdom och kommer troligen aldrig nå sin ålderdom. Deras kinder är fullstoppade med kokablad som ska lindra deras hunger, trötthet och smärta. Det är en hård tillvaro i ett hårt klimat.  Gruvarbetarna här är nog lika tacksamma för att kunna tugga kokablad i gruvan som jag var för att kunna dricka koka-te på berget. Jag nådde kanske 6088 meter tack vare det gröna te som hjälper mig att hantera den höga höjden. Kokain däremot, har varken jag eller de flesta bolivianer något intresse av.

Peace

/Hanna

Kommentarer

  1. Anna S. W. söndag 21 augusti 2011, kl. 17:49

    härligt kort! Härlig, intresant och sorglig text!
    Kram kram

  2. Anna S. W. söndag 21 augusti 2011, kl. 17:59

    spännande att du gick på järnvägsrälsen till Aguas calientes…nästa gång ska ja också skippa tåget=) visste du innan då att inte rälsen skulle dela sig…? underbar kommentar från killen du går förbi… -You look strong!..looks good!
    Du har så behaglig radioröst! är det du som lägger på musiken och allt?
    Puss och kram underbara du!

  3. Anna S. W. söndag 21 augusti 2011, kl. 18:17

    intressant och bra ord om Colombia från dig!

  4. Anna N måndag 22 augusti 2011, kl. 05:20

    Hanna-panna
    Som vanligt roligt att läsa och grymma foton. Själv sitter jag och resrekar på arbetstid, mycket roligare än att jobba. Vad vill du ha i julklapp? ;)

  5. Hanna måndag 22 augusti 2011, kl. 21:29

    Tack för att du både läser och lyssnar Anna S.W. Inför Machu-Picchu-reportaget hade jag fått lite järnvägstips och var bara orolig över att det skulle vara för långt att gå, när jag nästa morgon passerade de där killarna som tyckte jag såg stark ut kände jag mig bara svag och svettig, men smickrad.

    Jag redigerar ihop alla inslag efter att ha samlat på mig massor av ljud, och är oftast framme med bandaren när jag möter musikanter. Fortsätt gärna lyssna på P3 Planet som kommer bjuda på Bolivias farliga vägar, klaustofobiska gruvor och öde saltöknar i kommande sändningar.

    Verkligen roligt att du resrekar Anna N, i julklapp önskar jag mig massor av svenskt lösgodis och en argentinsk jul med dig och Anna T. Tänker mig kanske Mendoza eller Bariloche? Underbart att ni kommer ner.

    Massor av kramar till er Annor.

  6. Ylva måndag 5 september 2011, kl. 10:04

    Vi läste ditt fina brev på filmklubben sist. Men det var svårt att se filmen utan text! Härligt att få något du hållt i handen. Kram :)

  7. hanna söndag 11 september 2011, kl. 22:10

    Roligt att det kom fram och att ni tyckte det var fint trots alla troll och mutanter. Saknar er alla och skickar mig själv nästa gång.

Kommentera