Klicka här för att läsa äldre inlägg

Mitt visum för Peru har gått ut. Det är fortfarande över 50 mil till gränsen och vetskapen om att jag inte får vara i landet längre gör mig lite stressad. Vägen känns mest som en transportsträcka och jag trampar på i full fart. När saker inte flyter på längs vägen blir jag bara trött på allt. Jag vet inte var min tolerans och mitt tålamod är. Jag blir irriterad när jag måste minutvänta på vägarbete när det finns gott om utrymme att trampa på eller när jag måste morgonvänta på hotellpersonal som har låst in min cykel och inte har några nycklar.  Jag blir irriterad över att jag inte får i mig vettig näring och energi, då den enda vegetariska mat som serveras är potatis som ibland är stoppad med kött utan förvarning. Jag hör mest oväsen, känner mest odörer och märker mest oförskämdheter. Jag är irriterad på det mesta och det minsta.

Efter min tid i turistzonen runt Cuzco, har jag blivit bekväm. Jag tar tydligen för givet att platser ska vara designade efter mig och mina behov. Jag skäms när jag inser detta. Det är klart att det är jag som borde anpassa mig till det land jag reser i och inte tvärtom. Dessutom i ett land som jag faktiskt inte får vara i längre. Här är min tidsuppfattning rigid och min diet konstig, så jag borde planera in lite väntande under dagen och laga min egen middag på stormköket om restaurangerna inte passar. Sluta vara så småsint.

När jag slutligen når gränsen behöver jag bara betala några dollar i böter för mina åtta olagliga dagar. Migrationspersonalen är trevlig, vi äter choklad tillsammans och jag tänker att jag älskar det sociala och spontana sättet som finns här i Peru. Att det är så mycket mysigare än min svenska punktlighet, organisering och hänsyn. Jag tror att jag ibland letar fel på någon eller något innan ett avsked, för att det då kan kännas lite lättare att skiljas åt. Egentligen har du varit fantastisk Peru och även om jag fick böta så ångrar jag inte att jag har stannat hos dig i 188 dagar.

Peace

/Hanna

Kommentarer

  1. Bosse tisdag 19 juli 2011, kl. 10:34

    Förstår att du ibland blir frustrerad, men en irriterad Hanna är inte den Hanna som jag känner.
    Kramar från oss alla på farmen.

  2. Hanna tisdag 19 juli 2011, kl. 11:53

    Det är sant, jag kände inte riktigt igen min irritation heller. Nu känner jag mest att världen är vacker och vänlig. Det känns bra, det känns som mig.

    Kramar till er alla.

Kommentera