Gemenskapen i Anderna
Vädret verkar vända och jag beger mig ut på en tio-dagars vandring med vänner. Solen är dock fortfarande sporadisk och släpper ibland förbi snö uppe på bergspassen och regn nere i dalarna. Men trots kyla så är det härligt med bergslandskapets olika temperaturer och temperament. Vi vandrar förbi berg som tyst speglar sina ansikten i glaciärsjöar och berg som ryter när laviner far nedför deras ryggar. Det är berg som var för sig har individuella namn som Siula Grande och Yerupajá, men tillsammans bildar de bergsregionen Huayhuash. Vi som vandrar runt dem är individer från olika nationer, men tillsammans har vi likt bergen en stenhård sammanhållning. Vi kommer från Europa, Asien, Mellanöstern, Nordamerika och Sydamerika.
Min kära amerikanska kollega pratar om spirituella ting och sprider fin energi omkring sig på stigarna. Energin är även förkroppsligad i en snygg chilensk tjej som spritter av lekfullhet samtidigt som hon ger oss gående spanska lektioner i uppförsbackarna. Hennes lugna pojkvän från Malta är alltid trevlig och hämtar vatten åt oss när vi eftermiddagsvilar uttorkade i några varma källor. Deras engelska reskamrat är också otroligt hjälpsam och han fixar kvickt iordning vårt tält i slutet av dagen och håller oss varma därinne under natten. I tältet bredvid sover en rätfram sydkoreansk tjej och vi kan höra hennes hjärtliga skratt där inifrån, trots att hon kämpar mot höjdsjuka. En israelisk kille är ofta källan till skratten, han är en glädjefull matematiker som i stället för att vandra här i Peru skulle ha varit med i den israeliska Tv-versionen av Beauty and the geek. En Nyazeeländsk kille skulle egentligen inte heller ha vandrat med oss, utan startade ensam med en liten presenning och lite proviant, men vi lyckas fånga in honom och hans lättsamma charm i vår grupp. Sen vandrar vi som en enda stor och skön mångfald.
Ibland springer jag dock före på stigen. Det ger mig en bra balans av att få vara både själv och tillsammans. Att kunna vandra i min egen takt och i mina egna tankar, omsluten av ett vackert landskap, samtidigt som jag kan invänta en vacker gemenskap när jag vill. Under min cykling har jag aldrig känt mig ensam, utan snarare tillfreds med att vara för mig själv, men när människor går in i mitt hjärta är det alltid svårt att resa vidare. Efter vandringen håller vårt multinationella gäng ihop några dagar innan vi splittras av olika resplaner. Själv återgår jag till min cykelplan och vrider styret bort från mina vänner, jag känner att ledsamheten följer med mig nedför backen och hoppas att ensamheten inte följer efter.
Peace
Du skrev inget om vad svenskan bidrar med till gruppen,vishet kanske?
Svenskan bidrog nog med naturentusiasm och god aptit. Hon undrar också om svensk-iranskan ska komma ner till Peru och bidra med sin starka och underbara personlighet?