Förföljd i Peru

Ibland är jag rädd. Jag blir hela tiden varnad om hur farligt allt är för en ensam kvinna. När jag cyklar vid kusten får jag med mig en efterhängsen tuk-tuk-förare, i öknen stannar två män på flakmoped flera gånger för att vänta in mig, i en stad har jag en irriterande motorcykelsnubbe bredvid mig och när jag svänger upp i bergen förföljs jag av mopedkillar. Jag vet inte varför de förföljer mig, men jag blir rädd. De ger alla upp efter ett tag, men rädslan försvinner inte och jag gillar inte vad den gör med mig. Jag tar upp en stor sten och placerar den i tröjans bakficka, med min högra hand redo för att kasta stenen i någons huvud. Jag cyklar långa omvägar och funderar på andra transportmedel. Och jag slänger misstänksamma blickar mot de jag passerar i stället för att slänga ur mig hälsningsfraser.

Rädslan får mig att överväga att skada andra, att begränsa mitt rörelseutrymme, att bli misstänksam, dömande och otrevlig. Jag vill inte vara en sådan person. Och jag vill inte att de få män som skrämmer mig ska lägga sina flak-moppe och tuk-tuk-skuggor över en annars så omhändertagande omgivning. För de flesta här är fantastiska. Som den peruanska familjen jag bor hos i Pacasmayo, som den ensamma mamman som ger mig skydd från regnet i Shorey och som mannen här i Trujillo som öppnar sitt hem för alla oss som cyklar förbi. Jag älskar fortfarande att vara i deras land och vill upptäcka resten med ett öppet sinne.

De enda gångerna som jag faktiskt har blivit attackerad här är av barn och tonåringar med vatten som ammunition. Regionen rustar upp för den kommande karnevalen i Cajamarca och jag blir beskjuten med vattenpistoler på gatorna och vattenballonger exploderar över mig på vägarna. Troligen kommer det inte bli värre än så, men likt de busiga barnen så har jag beväpnat mig. Det är ingenting jag ville, men det är den eftergift jag gör på grund av rädsla. Jag har nu köpt pepparspray som jag stoppar i bakfickan på tröjan, men förhoppningsvis kommer jag fortsätta att använda min högra hand till att vinka och bromsa in vid alla de fina människorna längs vägen.

Peace

Kommentarer

1. Anna N torsdag 10 februari 2011, kl. 15:25

   You go girl! Var försiktig med tårgasen bara, använd inte i motvind. ;) Ta hand om dig, må du ha vinden i ryggen och solen i ansiktet.
   GMY/Anna
2. Hanna fredag 11 februari 2011, kl. 10:08

   Medvind låter helt rätt. Hoppas allt är fint hos dig Anna.
3. Anna S fredag 11 februari 2011, kl. 14:59

   tänk på att du behövde väl aldrig använda pepparkornen här i St-sund heller!? Men det kan gott ligga ngt i fickan utifall att!

   Du kommer alltid fortsätta vara kloka, förståndiga, optimistiska, generösa, varma allra finaste Hanna, (trots lite rädsla)!

   KRAM
4. Bosse lördag 12 februari 2011, kl. 06:22

   Det här låter verkligen inte bra, vi tycker att du definitivt skall fundera på att använda andra transportmedel, alternativt att avbryta cyklingen och återvända hem till Sverige. Vi tänker alltid på dig och hoppas att du förstår vår oro. Kramar från oss på farmen.
5. Hanna måndag 14 februari 2011, kl. 14:57

   Jag förstår er oro Bosse, men hoppas också att ni förstår hur gärna jag vill fortsätta. Jag kommer cykla vidare härifrån Trujillo med pepparspray i bakfickan och två franska cykelvänner bredvid mig, det känns bra för mig och hoppas att det gör det för er också.

   Kramar.
6. Bosse tisdag 15 februari 2011, kl. 08:10

   Ja då, det känns bra att veta att du inte cyklar ensam. Lycka till och mängder av kramar från oss alla.