Klicka här för att läsa äldre inlägg

Jag har nått den Karibiska kusten i Costa Rica. Den tungt trafikerade vägen lämnas med en efterlängtad högersväng när jag ser den turkosa horisonten. Jag andas ut avgaserna följt av en inandning av havsluft på den isolerade vägen där mellan palmer och träd. Det känns fridfullt. Jag blickar redan framåt mot det som väntar i det kommande landet Panama när två killar på cykel verkar komma väldigt nära när jag blickar bak i min backspegel. Jag ser dem komma från långt håll, men jag ser inte vad som håller på att hända. När de är jämsides med mig kommer den första sparken.  Jag vinglar ut i diket. Sen kommer den den andra sparken. Jag flyger av cykeln. Det gör min styrväska också.

Den isolerade vägen där mellan palmer och träd känns nu hotfull.  Jag skriker när de fortsätter att försöka få bort mig från cykeln och skriker ännu högre när jag ser en bil närma sig. Mannen i bilen stannar, den ena killen cyklar iväg, den andra killen springer. Min styrväska tar han med sig. Jag är kvar i diket, skakad men inte skadad. Kvar är också min cykel och mina andra väskor.

Jag har inget pass, inga pengar men det visar sig att jag  har personer. Det jag har kvar har jag tack vare att den costaricanska mannen stannade bilen. Trygghet och tak över huvudet får jag av den amerikanske killen som jag kan bo hos. Omtanke och en kopp te får jag av det brittiska paret som även lånar mig pengar så att jag klarar mig genom helgen. Från händelsen i diket kan jag inte bara resa mig och utan  även följa vägen tillbaka med hjälp av mina föräldrar i Sverige och det svenska konsulatet i San José. Nu har jag samlat mig och fortsätter att försöka samla ihop det jag har förlorat. Passansökan är inlämnad, ny inspelningsutrustning beställd, visa-kortet spärrat och pengar överförda. Jag letar dock fortfarande efter en ny kamera och min nedsparkade tilltro.

Peace

/Hanna

Kommentarer

  1. Bosse onsdag 25 augusti 2010, kl. 03:55

    Kära Hanna. Kände till händelsen genom mamma. Blev bestört men ändå glad över att du klarat dig relativt bra. Det materiella går alltid att ersätta. Försök alltid ha sällskap med någon annan under den fortsatta färden genom S-amerika. Vi tänker på dig varje dag!!! Kramar från oss alla.

  2. Ylva onsdag 25 augusti 2010, kl. 07:30

    :( :( :( Dumma människor som gjorde illa dig…!! Önskar du satt tryggt i filmsoffan nu. Kram

  3. emma onsdag 25 augusti 2010, kl. 11:06

    åh men stackars dig! hoppas du kan varva ner och ladda om ett tag nu innan du fortsätter. sköt om dig och tusen miljarder kramar!

  4. Johanna E onsdag 25 augusti 2010, kl. 11:10

    Ursh! Fy tusan så obehagligt! Vilken tur att det kom en bilist som ingrep. Rånare som kommer på cykel är inget man hör om vardagligen…
    Du är stark och tar dig vidare!
    Kram på dig

  5. Angelica & Torbjörn onsdag 25 augusti 2010, kl. 11:15

    Hanna! Blir så arg när jag läser!! Våra tankar finns hos dig. Låt inte de cyklande bajskorvarna ta ditt mod och din lust att upptäcka världen. Var rädd om dig!
    Kram

  6. Hanna onsdag 25 augusti 2010, kl. 11:45

    Tack vad ni är fina. Jag har fortfarande min cykel och lusten att fortsätta resa på den kan de aldrig stjäla.

    Ylva och Emma, här i San José finns det också en filmsoffa att varva ned i med morgonpannkakor och ständig tillgång till te, men det är klart att jag skulle vilja ha er bredvid.

    Johanna, jag tror att Lasermannen brukade råna banker med cykeln som flyktfordon. Det här var väl en vapenlös cykelversion av en “drive-by”. Visst är det tur att våra medmänniskor stannar och visst är det tur att jag har er.

  7. Oscar onsdag 25 augusti 2010, kl. 14:35

    Åh Hanna, tur att de inte tog din cykel eller din cykellusta, saknar dig här hemma, i filmklubben skulle vi behöva lite indisk dans och visdom (din sorts). Ta hand om dig och skaffa dig ett maskingevär, kram

  8. hanna torsdag 26 augusti 2010, kl. 09:48

    Quiz och energiska historier saknas här nere (din sorts), men dina unika råd räcker ända hit. Sätter upp maskingeväret på shoppinglistan, tror att det ska finnas en vapenmarknad i Darien-regionen mellan Panama och Colombia.

  9. Lisa Bertilsson söndag 29 augusti 2010, kl. 05:59

    Hej gumman jag ryser i hela kroppen när jag läser vad som hänt dig. Jag är glad att du klarade dig fysiskt och hoppas det psykiska inte förstör din otroliga resa. Hoppas du har några vänner närmare än vi är so kan ge dig en värmande kram. Var rädd om dig stora kramar Lisa.

  10. Sofie fredag 3 september 2010, kl. 16:23

    Ta hand om dig och undvik att cykla själv så mycket du kan.

    Kram!

Kommentera