Fredsvägen genom El Salvador
På vägskyltarna står det Ruta de la Paz, Fredsvägen, det låter fint och jag följer den genom El Salvador. Ibland är den lerig, ibland är den regning, men oftast är den stekande. Den leder mig tvärs över låglandet och upp i de gröna bergen, till FMNL-gerillans gamla fäste där jag träffar en av dess forna soldater. Han berättar om inbördeskriget och tillvaron i skogarna, som också var lerig, regning och stekande. Gerillamannen guidar mig genom historien i ett land som var misshandlat av sina ledare och som försökte slå tillbaka. Slagsmålet varade i tolv år, där gerillan göddes av befolkningen här i norr och armén beväpnades av det stora landet i norr, USA. Som i de flesta konflikter var det de civila som drabbades.
Jag träffar en kvinna som bor i den lilla byn El Mozote. Som flicka, en vinterdag 1981, reste hon bort för några dagar med sina föräldrar. När hon kom tillbaka var resten av hennes familj och alla byinvånare mördade. Armén hade genomfört en tre dagar lång massaker för att sedan fortsätta till nästa by. Efter många år av systematiskt våld fann El Salvador slutligen vägen till fred och kampen mellan gerillan och regeringen har idag omvandlats till partipolitik. Det som finns kvar av den väpnade konflikten idag är ett museum och alla minnen. Kvinnan som överlevde säger till mig att vi måste minnas för att se till att det aldrig händer igen.
El Salvador har ett våldsamt rykte, ett rykte från det avslutade inbördeskriget och ett rykte från de pågående gängkrigen. Jag cyklar mest på fredsvägen och undviker de ökända städerna. Som vanligt möter jag så mycket fredlighet, men invånarna verkar vinka till mig mer än vanligt och vilja prata med mig mer än vanligt. Jag träffar några musiker som sjunger för mig om landet, om hur det har lidit, om hur det har vunnit, om hur det har befriats, om hur det har förenats och om hur det fortsätter att drömma. Jag trivs där på Fredsvägen i El Salvador och ser fram emot fler sådana vägar när jag susar igenom Honduras och in i Nicaragua.
Peace
I samlad skara har vi tagit del av ditt meddelande, spännande läsning för oss som lever med både “livrem och hängslen”.
Kramar från farmengänget.
Det 10e ska vi i filmklubben läsa ditt brev – längtar! Hundra kramar /Ylva
Hej Hanna!
Jag vet inte om du minns mig, jag gick i Kalmar i klassen ovan dig (och var tillsammans med Niklas M). Oavsett..
Jag vill bara tacka dig för dina fantastiska berättelser från din minst lika fantastiska resa! Och vilka bilder sedan! Det är så underbart, inspirerande och intressant att läsa om dina upplevelser. Och det är så coolt det du gör! Jag önskar att jag själv hade mod, ork och resurser att göra något liknande, men i brist på det njuter jag av att hänga med i din resa så länge!
Fortsatt lycka på din färd!
Vänligen,
Josefin.
Visst minns jag dig Josefin och enligt mitt minne är du en person med både mod och ork. Jag blir så glad att du läser och hänger med på resan.
Jag hoppas att det blir en fin brevceremoni Ylva, med kling i glaset och kanske lite snittar innan högläsningen. Det finns hundra kramar tillbaka i kuvertet.
Bosse, härligt att höra att livremmar och hängslen sitter säkert på farmen.
Heej Hanna,
Följer din resa med spänning och hoppas på lite nya kort snart! Fantasktiskt fina bilder :) Saknar dig i Stockholm. ta hand om dig och fortsatt lycka till. Kram Anna
Tack Anna, har precis lagt upp bilder på små sköldpaddor samt surfar-dudes från El Salvador och Nicaragua. Ta hand om Stockholm åt mig tills vi sitter där i parken med våra lunchlådor igen.
Hanna! Tack för det jättejättefina brevet! Vi fajtades om korten (ett per hushåll) och jag fick (kanske tog..?) kvinnan i trappan. Underbart.