Cykling i stillheten
Vissa stunder på cykeln hör jag bara kedjans rytmiska rörelse som följer mina tramptag. När asfalten är jämn och vinden är med mig flyter jag fram. Kedjan, benen och hjulen är gemensamt i rörelse, Allt annat är stilla. Kaktusarna står stadigt i alla dess färger och former på samma sand som ökenbergen vilar på. Vägen svänger förbi kaktusarna och reser sig över bergspassen. Innan mörkret faller svänger jag och den amerikanska revisorn av på någon avtagsväg eller följer däckspår i sanden för att finna en plats att slå läger. Solnedgången blir en vacker kvällsföreställning innan en ridå av stjärnor tar över himlen. Allt är ackompanjerat av tystnad. På morgonen fungerar solen som en stilla väckarklocka av ljus och guidar oss tillbaka till vägen.
Ibland återvänder vägen till kusten, först till stillahavssidan i väst och sedan till Californiaviken i öst. Däremellan finns en oas där jag plockar dadlar från marken och badar bort all ökenvärme från huden. Vid Californiaviken väntar ännu mer bad. Vi sover på stränder och cyklar med havsutsikt. På julafton tar vi en båt till en obebodd ö och avnjuter en vit jul där snöflingorna är utbytta mot vita sandkorn. Även om det inte blir ett traditionellt julfirande så är det verkligen stilla natt, heliga natt. Allt är frid.
Stundtals bryts dock stillheten här på halvön Baja California. Det kan vara av det oroande rasslet av en skallerorm i sanden. Det kan vara av knallen av mitt bakdäck som spricker på skrovlig asfalt. Eller det kan vara av den vilda turistyran i Cabo San Lucas. Där var stillheten utrotningshotad. Stränderna fylldes med ölhinkar och body-shots och de vackra havsklipporna vid halvöns södra ände skymdes av jetskis, lyxjakter och kryssningsfartyg. Den enda stillheten som fanns var privatiserad. Stora hotellkomplex reserverade de orörda stränderna åt de som kunde betala för lite ro under årets sista dagar. Vi hade däremot en mer högljudd avslutning på 2009. Klirr-klirr från våra champagneglas uppe på en ljummen takterrass. Sprak-sprak från fyrverkerierna över staden framför oss. Dunk-dunk från teknomusiken på ett livligt dansgolv. Och rassel-rassel från ljudet av nycklar i lägenhetslåset som inte hördes förrän tidigt på morgonen.
Den mexikanska halvön tar slut där nere vid Cabo San Lucas och det gör även den amerikanske revisorns cykeläventyr. Jag återvänder själv till den tysta öknen och den lugnare delen av kusten och söker mig till en hamnstad för att kunna ta mig över vattnet till fastlandet. Och nu är jag här i La Paz, som betyder frid på spanska.
Peace
Frid vare med dig vännen!
oj, vad mycket känslor som väcktes när jag läser din text. Nu gråter jag , berörd och glad och vemodig och lycklig! =)
Puss och Kram på dig!
Hanna du är helt fantastisk!!!
Det känns så skönt att läsa och få veta om allt som du är med om och att du blir väl omhändertagen i USA…
Jag håller med Anna, jag har precis torkat tårarna av en gripande text.
Medans du har din underbara resa “där borta” har jag också startat upp ännu en underbar resa här hemma som avslutas i sommar med bebis som resultat !! = )
Massa kramar, jag tänker på dig !
Hoho hurra fina Hanna!
Wowa vad långt du har kommit sen Kalmar 2005! Massor av mil… =) Sjukt snygga foton o förbaskat skön kaxighet i bloggtonen. Yes!
Go go gadget girl säger jag. Hälsa alla vackra människor och rista rättviserunor på alla krigsförbrytares gated communities.
Välsignelse! Suerte! Удачи! Jalla! Kram.
Hej Hanna! Du verkar ha haft en upplevelserik seglats över Californiaviken. Härliga naturbilder! Cykeln finns på plats i sittbrunnen och väntar väl bara på att få rulla igen. God tur önskar vi på Mexicos fastland.