Klicka här för att läsa äldre inlägg

Det är dimma när jag når delstatsgränsen. Den karga och klippiga kusten fortsätter in i Kalifornien och när vinden vänder till motvind ändrar även jag riktning för en stund och cyklar in i Redwood-skogen. Här är träden de högsta i världen och har även varit inspelningsplats åt flera Hollywoodfilmer. Dessa träd som skruvar sig upp mot himlen som en samling av grova rep, har både haft ewoker som har sprungit vid dess stammar och E.T som har cyklat ovanför dess kronor. Själv cyklar jag på en skumpig grusväg och skiftar mellan att titta uppåt i beundran och nedåt för att undvika att köra på vassa stenar eller svänga nedför slänten.

Jag håller mig dock på vägen och fortsätter söderut där jag slår upp läger på campingplatser under fler höga träd. Bladen är fortfarande gröna, men hösten börjar kännas under de kalla kvällarna. Andra cyklister gör upp eld i kylan och jag möter fyra roliga killar i skägg vid en brasa och grillar marshmallows med fem fina amerikaner kvällen därpå. När jag lämnar de stora skogarna stannar jag till i den lilla staden Arcata. Det är det enda stället i USA som styrs av det gröna partiet och i centrum finns det massor av ekologiska butiker och hippies i parken. Atmosfären är speciell och alla möten intressanta.

Jag väntar ut en storm hos en härlig svensk-amerikansk familj som jag stannar kvar hos när vinden blir stilla. När även solen återvänder njuter jag på en vacker strand i mina cykelbyxe-solränder. När mörkret faller sitter jag i givande samtal eller svänger runt i dans på logen. När regnet kommer tillbaka strosar jag på böndernas marknad och äter eko-soppa. Och när dimman återvänder går jag in i en traditionell indianbastu där den heta ångan sluter sig runt alla oss med olika ursprung som har samlats för en svettig ceremoni. Där i en trädgård mitt i ett amerikanskt villaområde, i en hydda byggd av grenar och presenningar, delar vi med oss av våra tankar och vår tacksamhet. Jag blir otroligt rörd av alla de livshistorier och lyckönskningar som utrycks i ångan. En av männen säger att han ber för att solen och vindarna ska vara på min sida under resan söderut. Och när jag tittar på väderleksrapporten för den kommande cykelveckan så spår den mestadels medvind och sol.

Peace

/Hanna

Kommentarer

  1. alexandra söndag 25 oktober 2009, kl. 07:24

    Hanna Hanna!!

    Ja ryser å blir helt full av känslor när ja läser va du får vara med om!! Vilka upplevelser å vilka härliga möten det är helt otroligt.

    Ta hand om dig å i mina drömmar reser ja me dig!

    Kram alexbalex!

  2. Elvy o Rune söndag 25 oktober 2009, kl. 10:00

    Roligt att följa dina strapatser, se vackra foton och leva oss in i cykellivet.Skönt att läsa att du möter så mycket positivt.

  3. Anna söndag 25 oktober 2009, kl. 14:30

    Nu blev jag alldeles rörd! Vackert!

    Imorse låg jag hemma hos mamma och läste nya National geographic, bl.a en artikel om de där gigantiska träden och dimman som ligger över skogen o allt annat och stunden efter sätter jag mig vid datorn och läser din blogg och då läser jag dina ord om hur du just passerat genom just det området. Fint! =)

    Fortsatt lycka under färden!

    Kram och kärlek från oss i ödsmål!

  4. Anna söndag 25 oktober 2009, kl. 14:35

    … och dina foton plus hur du kombinerar ihop dem tar andan ur mig! Så vackert!

  5. Katarina tisdag 27 oktober 2009, kl. 04:37

    Vilka fina bilder du bjuder på – både i foto och text. Fortsatt go’ färd till dig!

  6. Stina onsdag 28 oktober 2009, kl. 18:05

    Åh badar du bastu långt därborta också. Bastun vid Hellasgården är så tom utan dig!

Kommentera