Washingtons välkomnande
Jag lämnade Vancouver i mötande morgontrafik. Det kändes som en start på något stort och spännande. Jag såg en lång resa framför mig, men tappade den visionen när jag cyklade fel och stod i samma stadspark jag lämnat en halvtimme tidigare. I uppförsbackarna började jag tvivla på mitt cykelprojekt och när jag närmade mig gränsen till USA undrade jag om de verkligen skulle släppa in mig. Efter kötid och kryssrutor som försäkrade sig om att jag inte var terrorist, förhördes jag av en artig men allvarlig man i uniform. Han stämplade slutligen in mig och godkände min resa genom landet. En roligare man i likadan klädsel sa “You go girl”. Och det gjorde jag.
Lycklig och full av adrenalin cyklade jag vidare på de förenta staternas mark. Medvinden gav mig fart och såg till att alla de amerikanska flaggorna utanför husen vajade i blått, rött och vitt. Dessa flaggor vajade oupphörligen genom hela staten Washington. På något sätt kändes de exkluderande, speciellt i kombination med de skyltar som upprepade gånger påpekade att de marker jag cyklade förbi var privat område som inte fick beträdas, får då skulle jag bli åtalad. För mig, cykeln och tältet blev det en kulturkrock från den svenska allemansrätten och våra dörrmattor som det ofta står välkommen på.
Men under ett par nätter kunde jag ändå smita in i skogen för att slå läger utan att någon såg. Ena gången gick en hjort förbi och andra gången smög en puma runt i närheten. Människorna jag mötte var även de nyfikna och ständigt vänliga, oavsett om de kom fram när jag fyllde på vatten vid en bensinmack eller när jag knackade på deras dörr för att fråga om jag fick campa på deras mark. Bakom alla avvisande skyltar och nationalistiska flaggor fanns härliga hem som jag välkomnades in i. I Anacortes blev jag del av en musikalisk fest för tre. I Port Townsend åt jag hemmaodlad ekologisk middag med efterföljande yogalektion och rundtur i en ekoby. Och i Little Rock blev jag inbjuden till en amerikansk kväll med intressanta diskussioner framför TV:n och president Obamas besök hos David Letterman.
Medvinden har fört mig genom den vänliga och faktiskt välkomnande staten Washington och över Colombiafloden in i Oregon. Här i staden Portland hälsar jag på en svensk vän och utanför hennes dörr sitter en skylt som det står välkommen på i blå-gula bokstäver.
Peace
Allra käraste Hanna,
Du så in i helvetes grym! Följer dina uppdateringar med spänning. You go girl!! =)
Många kramar,
Arrie
Jag blir glad i själen av att läsa dina inlägg.
Tack för dina upplevleser, de ger mig en ljusglimt i höstmörkret.
Tack för dina inspirarande ord, de får mig att stärka mig.
Dock saknar jag min systerlänning.=(
herregud,,,,
hanna ,, du lever livet till fullo ,, jag är så full av beundran över ditt mod och din envishet att göra vad som faller dig in. citerar mannen “”" you go girl”
bästkust hälsningar josefine
ps. skickar dig en nybakad kanelbulle
Sitter pa ett internetcafe i Turkiet och laser om dina aventyr. Du ar en toppentjej och vi ar stolta over dig som forverkligar dina drommar. Kramar fran oss bada.
hej Hanna…
Du e ta mej F*N inte klok..;-) Saknar dig..!! Den lilla pärlan ute i Stora Amerika helt själv..!! Take care..:-)
Härligt att läsa att du kommit igång. Vi känner igen känslan att inte ha tillgång till “allemansrätten”. I Frankrike var det arga hundar som hindrade oss.
Blir så glad av att läsa dina ord! Underbart att du får så positiva intryck av landet och människorna! I mitt huvud cyklar man alltid i nerförsbacke när man är på väg söderut! Så rulla på!
KÄRLEK till dig!
Anna S
Hanna! Så fint skrivet om äventyrets början. Följer dig från Japan, och önskar dig all lycka till! Kram
Jag vet inte banana..Men som alltid blir jag rörd av dina texter och sitter nu med tårar i ögonen under min lunchrast. Du är så jävla bra!! Puss